SYSTRARNA STYRKA

Jag vägde mig för någon dag sedan.
Det är något jag har undvikit en lång period,
jag är medveten om vad som hänt.
Försöker förstå, få insikt.
För just nu vill jag inte se mig själv i spegeln,
enbart för att det jag ser, det är inte jag.

Men, jag kämpar på, ger inte upp.
Jag vet att en dag, när jag mår bättre
Så kommer jag att, klara av, även detta.

Behåller min inre bild av mig själv
sträcker på ryggen och ler
vandrar genom dagen och tänker;
"Jag duger, precis som Jag är!"

Tänkte bara jag skulle ta och berätta lite om hur jag och Storasyster resonerar kring bloggen.

Vi har bestämt oss för att på den här bloggen så ska vi inte skriva negativt. Vi ska fokusera på bra saker. Vi kanske kommer ta upp jobbiga saker, men hela tiden försöka vända det jobbiga till något positivt. Att vi lärt oss något, att vi överlevde dagen, att vi kan kämpa på, att saker kan lösa sig.

Vi vill helt enkelt se hopp. Och skapa oss hopp, i den mån det går. För vi har väl alla varit med om de där fasansfulla hjärnfastbitande onda tankarna som aldrig någonsin slutar cirkulera? Här vill vi släppa fram den andra sidan också.

Så ni vet.

♥

---

---

Det är så lite som kan göra ens dag så bra.
Fick ett brev med posten idag och det damp även ner ett vykort. Det gjorde hela min dag. Jag blev så glad.
Den känslan lever jag på än och tänker njuta av det och självklart skriva tillbaka.
Det är de små sakerna i livet som gör det hela så mycket mer levnadsbart. Som fyller en med livsglädje. Det är viktigt att ta till vara på dessa och förvara dem på ett särskilt ställe inom sig. Så man kan plocka fram de när det inte känns riktigt lika bra.

Idag, ikväll är jag glad.

Kay Pollak är också en sådan där som sagt en sak jag gärna citerar.

Jag har bott ensam väldigt länge nu och mina tvivel till att hitta någon som kommer att passa mig ökar för varje dag som passerar. Det är inte så att jag inte längtar efter att ha någon nära mig, någon som känner till precis allt med mig och fortfarande älskar mig. Som jag kan se i ögonen och veta att denna skulle gå genom eld för min skull. Och att jag självfallet skulle känna precis likadant. Ja ni vet, den där kärleken, den som man läser om, den som man ser på film om. Den, jag skulle göra så mycket för att få uppleva det.
Jag vet att det inte rätt tillfälle för mig just nu att träffa någon, att bjuda in någon i mitt liv. Men om kvällarna, när jag vill berätta något roligt som hänt, eller vad som försigår inne i mitt huvud, planer att göra något osv. Då, det är då som jag verkligen känner mig ensam. Det är då jag saknar det.
Jag hoppas att jag snart ska vara ikapp med mig själv så pass mycket att jag faktiskt kommer att klara av att träffa någon. Men samtidigt är jag livrädd för att falla tillbaka på samma mönster som jag tidigare har gjort. Och då är allt arbete kastat i sjön. Det vore så onödigt. Hur vet man när det är rätt läge?
Jag är livrädd för att jag kommer att vara ensam för länge. Med det menar jag att när jag väl träffar någon så är jag så extremt van vid ensamheten att jag inte klarar av att vara i en tvåsamhet.

Mycket funderingar nu och hur jag ska göra med allt. Det enda jag har klart för mig egentligen är att jag just nu bara behöver mig själv, att jag bara har kraften nog till mig och mitt eget. Inte har tid med att sväva iväg i känslor till någon annan.
Tidigare har jag inte alls haft den inställningen utan har sökt efter någon och behövt någon nära mig precis hela tiden. Och då har det inte spelat någon roll om det har varit någon för bara en kortare stund. Så fort någon kommit med ett endaste fint ord till mig så har jag fallit pladask för det. Inte på riktigt, eller i min värld då, var det riktigt. Men det jag vet nu var det enbart mitt begär efter att inte vara ensam som sattes in.

Nu känner jag mig mer trygg med mig själv och jag trivs med att vara med mig själv. Det skulle aldrig falla mig in att träffa någon på de kriterierna längre. Jag har fått erbjudanden från människor jag träffat tidigare år om ett möte igen men jag har vänligt avböjt.
Desto längre tid som passerar desto mindre erbjudande kommer och det känns så skönt.
Det känns också extra skönt att jag inte vill tillbaka till det.
Att jag nu vet att jag vill ha något annat.
Den dagen jag är redo.

Idag blev det träning för mig och Storasyster på ett av de lokala gymmen här. Ett gym jag verkligen gillar då stämningen är väldigt avslappnad; ett gym där man ser alla möjliga människor från nybörjare till vältränade, unga till pensionärer och i alla möjliga olika träningsoutfits. Alltså inte en plats för de som mest tränar sin yta, utan där det är tillåtet att låta svetten rinna (även om det oftast känns som att det bara är från mig det bokstavligen droppar).

Varken jag eller Storasyster var väl särskilt pigga, men vi tog oss dit, vi var där och vi tränade! Både kondition och lite styrka. Det räknas!

För min del krånglade mitt ena knä lite grann så jogginturen på löpbandet blev lite kortare än jag hade velat, tyvärr. Är det någon konditionsträning jag verkligen gillar så är det just joggning/löpning. Men nu fick det bli lite crosstrainer inblandat också och JAG TRODDE NÄSTAN JAG SKULLE DÖ så trött var jag. Hade jag stått där på crosstrainern för bara några år sedan, när jag fortfarande var sjuk, hade jag antagligen pressat på mycket längre än orken räckte eller gått hem och haft hyperångest och kanske hoppat över att äta istället. Numer är det inte så, det är skönt. Idag kunde jag lugnt och avkopplat gå och fixa några ärenden på stan och sedan hem och äta en ordentlig lunch och lite av kakorna jag bakade igår. Förstår ni hur långt jag har kommit? Jag ska väl inte säga att jag är helt fri från sjukdomstankar, men jag är frisk och jag kan äta som en helt vanlig människa utan att falla ihop i ett hörn och darra. Det är ju faktiskt rätt fantastiskt!

En annan positivitet som jag funderat på att göra ett bra tag och nu tagit "första spadtaget" till: jag köpte akrylfärger, penslar och lite billigdukar! Ska se om jag kan ta och måla lite. Har ett gammalt motiv jag klottrade för några år sedan som jag verkligen velat föra över till något större. Fast nu köpte jag inte en tillräckligt stor duk för det, men ska öva lite målning först och se hur det går. Det är bra! Gör saker som lockar och troligen bringar glädje.

Sen har jag även tänkt försöka bygga upp mitt sociala liv lite mer. Tappade mycket under min tid med anorexin. Ska se om jag kan umgås lite med en gammal vän ikväll eller imorgon och så ska jag hälsa på en annan gammal vän som bor i en annan stad nästa vecka. Det knasiga är att jag faktiskt blir lite nervös. Men det är väl så det blir när man övar?

Kort och gott är det en ganska bra dag. En ganska bra dag med ganska dåligt väder.

---

Kognitiva förvrängningar kan också kallas för tankefällor och det betyder att man trasslar in sig i mönster av negativa, orealistiska eller dömande tankar.
Vid ångest färgas ofta tankefällorna av hot och att avvärja hot.
Vid deprissiva tillstånd är innehållet mer präglat av sorg, förlust och klankande tankar om sig själv.

Här följer de vanligaste tankefällorna:


Tankeläsning - Man tror sig veta vad andra tycker och vill, ofta i negativa termer, men utan att egentligen veta om det stämmer.


Allt-eller-intet tänkande - Att bedöma sig själv eller andra i svart eller vitt, någon gråskala däremellan existerar inte. Allt som inte är perfekt, är totalt misslyckat.


Övergeneralisering - En händelse, ofta negativ, betraktas som typisk för livet i stort, istället för att se att varje enskild händelse är en bland många andra. Dvs. man drar långt gående slutsatser utifrån en händelse.


Katastrofiering - Negativa händelser som skulle kunna inträffa betraktas som outhärdliga katastrofer istället för att se dem som de egentligen är, obehagliga och skrämmande men knappast livshotande.


Förminskning - Positiva egenskaper eller erfarenheter ses som verkliga, men helt betydelselösa. Tex "Jag är visserligen duktig i mitt arbete, men ......"


Känslotänkande - Man antar att känslomässiga reaktioner alltid återspeglar den sanna verkligheten. Tex om tillvaron känns hopplös eller hotfull så måste den också vara det.
Känslan blir det som skapar den egna bilden av sig själv och omvärlden.


Detta är något som jag har arbetat väldigt mycket med de senaste månaderna precis som jag skrev i ett tidigare inlägg och jag är så glad att det börjar ge verkan, att jag märker att det ger mig en förändring. Att jag själv kan göra så mycket för mig själv enbart genom att ändra mitt sätt att tänka på :)

Idag har jag haft en kanonbra dag! :)
Jag har efter många dagar med mycket ångest över att vara ute bland folk fått mig hemifrån och dessutom klarat av att ta vissa stunder helt ensam. Kunde till och med njuta av vädret som var och stänga av omvärlden och bara vara jag.
Detta är något som jag genom många år har haft väldiga problem med. Alltid har jag sett mig omkring som ett  vilset litet barn och funderat över hur många som stirrar på mig, vad dom ser på, vad dom tänker och vad dom säger. En stark oro och mycket ångest. Detta kallas för tankefällor och jag har tänkt att skriva om det i ett inlägg här någon dag.
Så när jag som en dag som idag, klarar av att bara sitta där, njuta av solen och skriva i min bok utan att måsta se mig runt och känna panik, då känns allt arbete som jag gör så otroligt värt det hela! <-- Dagens insikt !

Denna nyvunna känsla gjorde att jag fick lite extra energi och när jag sedan kom hem så städade jag upp hela lägenheten. Fick bort allt jobbigt byggdamm som har legat och äntligen kunde jag lägga ut mina mattor som har legat i ett hörn och väntat på att få pryda hemmet igen :)

Idag har det varit en bra dag.

Nu ska jag som belöning avnjuta en bra film och måla mina naglar. Det är en alldeles lagom kvällsaktivitet och en bra belöning till sig själv :)

...saker som behövs med avslappning.

Jag vill inte bara ägna mig åt måsten, sådant tar andan och viljan ur mig. Imorgon har jag tänkt göra detta:

• Plantera i ordning utomhus (nytta & nöje)
• Göra matlådor för jobbveckan (nytta, men inte så betungande)
• Handla lite saker till veckan (nytta & nöje - älskar att mathandla, om man bortser från pengaförlusten)
• Baka tårta (nöje - sambon ville ha en nationaldagstårta och trots att jag egentligen inte bryr mig så är det kul att baka och att baka tillsammans)
• Tradera (nytta & pengainkomst)
• Sola (nöje - ska ta den tiden till att bara slappna av, det är jag dålig på)
• Jogga/långpromenad (nöje & lite nytta, är skönt att röra på sig)

Sen får vi se om jag gör allt. Men det är min plan i alla fall. Känner jag att jag inte vill/orkar någon av sakerna så tänker jag låta bli för min egen skull, bortsett från matlådorna - det är morgondagens enda måste.

---

---

Storasyster Styrka bor i en hyreslägenhet tillsammans med sitt barn och två styckna raskatter, dock ingen sambo. Storasyster känner att hon inte riktigt har tid med en sådan för tillfället.

Precis som Lillasyster skriver så har vi både gemensamt och separat gått igenom det mesta. Storasyster har i väldigt många år haft stora problem med ångest och deprissioner. I februari 2009 fick Storasyster en diagnos, bipolär, som hon nu kämpar med att lära sig att leva med och även att övervinna all sin ångest.

Det är det som Storasyster läggar sin mesta egenfokus på. Hon kämpar med att lära sig att lyssna på sig själv och sin kropp för att må så bra som bara är möjligt.
Hon blir bättre och bättre på det men har en bra bit till att gå.

Storasyster kommer mestadels att skriva om saker hon gör som får henne att må bra, hur hon aktivt arbetar med sin ångest och sjukdom för att komma till nästa steg och en del faktabaserade texter som kan göra vardagen lite lättare.


Självklart så kommer även Storasyster efter sin bästa förmåga att besvara frågor som ställs till henne.

Lillasyster Styrka är tre år yngre än Storasyster och bor i en bostadsrättslägenhet med sambo, men utan katt.

Tillsammans med Storasyster har Lillasyster gemensamt och separat gått igenom många kriser och motgångar som skapat både de förutsättningar och problem de har idag. Lillasyster har alltid känt stöd av Storasyster och upplever att vde har ett väldigt starkt syskon- och vänskapsband. De har alltid haft varandra.

Bortsett från familjära bekymmer och bortgångar har Lillasyster haft sina egna problem med ätstörningar (frisk nu), depressioner samt större och mindre andra problem som till viss mån beror på nutida och dåtida personer i hennes omgivning.

Lillasyster har under åren blivit bättre på att säga nej och bygger ständigt upp kraft att ta sig vidare, till det liv hon vill leva.



Lillasysters mål att sträva efter i nuläget:

• Bibehålla en bra balans mellan mat och träning
• Arbeta mot onda tankar som kommer ibland
• Hitta ett mål i livet (som exempelvis jobb)
• Arbeta med sitt sociala liv, som delvis föll i samband med ätstörningen

Lillasyster kommer nog skriva mycket om:

• Träning
• Hälsa (fysisk och psykisk)
• Nya sätt att tänka/perspektiv
• Sin strävan efter att se positivt på livet

Och för er läsare är det också fritt fram att ställa frågor till Lillasyster och hon kommer svara så gott hon kan om det hon vet.

---