Ensamhet
Jag har bott ensam väldigt länge nu och mina tvivel till att hitta någon som kommer att passa mig ökar för varje dag som passerar. Det är inte så att jag inte längtar efter att ha någon nära mig, någon som känner till precis allt med mig och fortfarande älskar mig. Som jag kan se i ögonen och veta att denna skulle gå genom eld för min skull. Och att jag självfallet skulle känna precis likadant. Ja ni vet, den där kärleken, den som man läser om, den som man ser på film om. Den, jag skulle göra så mycket för att få uppleva det.
Jag vet att det inte rätt tillfälle för mig just nu att träffa någon, att bjuda in någon i mitt liv. Men om kvällarna, när jag vill berätta något roligt som hänt, eller vad som försigår inne i mitt huvud, planer att göra något osv. Då, det är då som jag verkligen känner mig ensam. Det är då jag saknar det.
Jag hoppas att jag snart ska vara ikapp med mig själv så pass mycket att jag faktiskt kommer att klara av att träffa någon. Men samtidigt är jag livrädd för att falla tillbaka på samma mönster som jag tidigare har gjort. Och då är allt arbete kastat i sjön. Det vore så onödigt. Hur vet man när det är rätt läge?
Jag är livrädd för att jag kommer att vara ensam för länge. Med det menar jag att när jag väl träffar någon så är jag så extremt van vid ensamheten att jag inte klarar av att vara i en tvåsamhet.
Mycket funderingar nu och hur jag ska göra med allt. Det enda jag har klart för mig egentligen är att jag just nu bara behöver mig själv, att jag bara har kraften nog till mig och mitt eget. Inte har tid med att sväva iväg i känslor till någon annan.
Tidigare har jag inte alls haft den inställningen utan har sökt efter någon och behövt någon nära mig precis hela tiden. Och då har det inte spelat någon roll om det har varit någon för bara en kortare stund. Så fort någon kommit med ett endaste fint ord till mig så har jag fallit pladask för det. Inte på riktigt, eller i min värld då, var det riktigt. Men det jag vet nu var det enbart mitt begär efter att inte vara ensam som sattes in.
Nu känner jag mig mer trygg med mig själv och jag trivs med att vara med mig själv. Det skulle aldrig falla mig in att träffa någon på de kriterierna längre. Jag har fått erbjudanden från människor jag träffat tidigare år om ett möte igen men jag har vänligt avböjt.
Desto längre tid som passerar desto mindre erbjudande kommer och det känns så skönt.
Det känns också extra skönt att jag inte vill tillbaka till det.
Att jag nu vet att jag vill ha något annat.
Den dagen jag är redo.
Jag vet att det inte rätt tillfälle för mig just nu att träffa någon, att bjuda in någon i mitt liv. Men om kvällarna, när jag vill berätta något roligt som hänt, eller vad som försigår inne i mitt huvud, planer att göra något osv. Då, det är då som jag verkligen känner mig ensam. Det är då jag saknar det.
Jag hoppas att jag snart ska vara ikapp med mig själv så pass mycket att jag faktiskt kommer att klara av att träffa någon. Men samtidigt är jag livrädd för att falla tillbaka på samma mönster som jag tidigare har gjort. Och då är allt arbete kastat i sjön. Det vore så onödigt. Hur vet man när det är rätt läge?
Jag är livrädd för att jag kommer att vara ensam för länge. Med det menar jag att när jag väl träffar någon så är jag så extremt van vid ensamheten att jag inte klarar av att vara i en tvåsamhet.
Mycket funderingar nu och hur jag ska göra med allt. Det enda jag har klart för mig egentligen är att jag just nu bara behöver mig själv, att jag bara har kraften nog till mig och mitt eget. Inte har tid med att sväva iväg i känslor till någon annan.
Tidigare har jag inte alls haft den inställningen utan har sökt efter någon och behövt någon nära mig precis hela tiden. Och då har det inte spelat någon roll om det har varit någon för bara en kortare stund. Så fort någon kommit med ett endaste fint ord till mig så har jag fallit pladask för det. Inte på riktigt, eller i min värld då, var det riktigt. Men det jag vet nu var det enbart mitt begär efter att inte vara ensam som sattes in.
Nu känner jag mig mer trygg med mig själv och jag trivs med att vara med mig själv. Det skulle aldrig falla mig in att träffa någon på de kriterierna längre. Jag har fått erbjudanden från människor jag träffat tidigare år om ett möte igen men jag har vänligt avböjt.
Desto längre tid som passerar desto mindre erbjudande kommer och det känns så skönt.
Det känns också extra skönt att jag inte vill tillbaka till det.
Att jag nu vet att jag vill ha något annat.
Den dagen jag är redo.
Kommentarer
Trackback
